> Folk Music > Songs > Rövaren Brun

Rövaren Brun

[ Roud - ; trad.]

Rövaren Brun (Brun the Robber) is a traditional Swedish ballad from Östergötland collected by Erik Gustav Geijer and Arvid August Afzelius (1785-1871). Its story-line is related to Child 4, Lady Isabel and the Elf Knight, and Child refers in his English and Scottish Popular Ballads, volume 1, p. 44 to this Swedish version printed in Geljer and Afzelius’s book Svenska folk-visor från forntiden (Stockholm 1816), no. 83, volume III, p. 97. Note that the title in this book is Röfvaren Brun which seems to be an older spelling. The first verse and the melody are also shown in Peter Grönland: Alte Schwedische Volks-Melodien gesammlet von E. G. Geijer und A. A. Afzelius (Copenhagen 1818), p. 34. Hugo Alfvén arranged the ballad for male choir in 1943 (Rudén no. 194).

Garmarna sang Brun on their 1999 album Vedergällningen.

Lilian sang Brun in 2023 on her Talking Cat album Pareidolia. She noted on YouTube:

Words are a rough translation from the original Swedish, a combination of various interpretations.

Lyrics

Röfvaren Brun in Svenska folk-visor från forntiden

Brun, han rider sig till Jungfruns gård:
    Brun sofver allena –
Ute för honom Jungfrun står.
    Det blåser och det regnar nordast ut i fjällen,
    der hvila ock tre Nordmän.

“Och hör du, min Jungfru! hvad jag säger dig,
Och vill du nu resa af ladet med mig?”

“Och väl vill jag resa af landet med dig.
Men jag har så många som akta på mid.”

Och Brun han breder up kappan blå,
Och sjelf så lyfter han Jungfrun uppå.

Och Brun han rider till rosende lund,
Der lyster han hvila en liten stund.

“Och hör du, min Jungfru! hvad jag säger dig,
Här har jag gjort af med elva Jungfrur för dig.”

Och Brun han lad sig i Jungfruns sköt,
På honom så rann en sömn, så söt.

Jungfrun tog upp sin förgyllande sno,
Så band hon Brun till hand och till fot.

“Statt upp, du Brun, så hastelig!
Jag vill ei i sömnen förgöra dig.”

“Och, kära min Jungfru! du släpp mig lös,
Det var inte annat än jag skämta med Er.”

“Och var det inte annat än du skämta med mig,
Så skall du se, jag skall ej skämta med dig.”

Och Jungfrun tog upp sin förgyllande knif,
Så stack hon den i Bruns unga lif.

“Och ligg nu här båd för hund och för ramm,
Ännu skall jag båra mitt Jungfru namn.

“Och ligg nu här på svartan mull;
Ännu skall jag båra mitt Jungfru gull.

“Och lig nur här på svartan jord,
Ännu skall jag dra mina Jungfru skot.”

Garmarna sing Brun

Brun han rider till jungfruns gård
    Brun sover allena
Ute för honom jungfrun står
    Det blåser och det regnar nordast uti fjällen,
    där vila ock tre nordmän

Brun han breder ut kappan blå.
Och själver lyfter han jungfrun uppå.

Brun han rider till rosen lund
Där lyster han att vila en stund.

“Och hör du min jungfru vad jag säger dig,
Här har jag gjort av med femton jungfrur förr.”

Och Brun han lade sig i jungfruns sköt
Och på honom rann en sömn så söt.

Jungfrun tog upp sin förgyllande sno,
Så band hon Brun till hand och till fot.

“Statt upp du Brun så hastelig!
Jag vill ej i sömnen förgöra dig.”

Och jungfrun tog upp sin förgyllande kniv,
Så stack hon den i Bruns unga liv.

“Och ligg nu här båd för hund och för ramm,
Ännu skall jag bära mitt jungfru namn.

“Och ligg nu här på svartan mull,
Ännu skall jag bära mitt jungfru gull.”

Lilian sings Brun

Brun rides off to the maiden’s home,
    Brun sover allena
Before him the maiden stands alone,
    Det blåser och det regnar nordast uti fjällen,
    där vila ock tre nordmän

His mantle of blue, Brun spreads so wide,
Lifts up the maiden away he rides.

And Brun rides many a weary mile
Until he longs to rest for a while.

“Now hear me maiden, I’ll tell you plain,
Fifteen maids in this place I have slain.”

Then Brun lay down with the maiden fair
Till sweet sleep over came him there.

Her braids of gold the maiden unties
And binds Brun hand and foot where he lies.

“Rise up now burn as quick as you can
For I’ll never slay a sleeping man.”

Her knife of gold she takes in her hand
And stabs young Brun quick where he stands.

“Lie there till the ravens and dogs have their fill,
And my maids virtue will be with me still.

“Lie there, lie there on the ground so cold,
And still I’ll keep my maidens gold.”